Dysfagi
Antalet trakeotomerade, dysfagiska patienter i kliniska och polikliniska miljöer och det därmed uppkomna behovet av behandling ökar kontinuerligt.1 Redan 2015 gav tyska interdisciplinära sällskapet för dysfagi (DGD) antalet 5 miljoner personer med sväljsvårigheter i Tyskland. National Foundation of Swallowing Disorders talat om 15 miljoner i USA.
Att svälja är en halvreflexiv förmåga som används upp till 2 000 gånger om dagen. Denna mycket komplexa process involverar 56 par muskler och (utöver den centrala kontrollen) minst fem par kranialnerver och fem cervikala nerver.2 Termen sväljstörning, kallad dysfagi, kan härledas från det grekiska ordet "fagein" = att äta och prefixet "dys" = störd, Strängt taget betyder det en ätstörning.3 Men det betyder i allmänhet svårigheter eller till och med oförmåga att svälja saliv, mat och/eller vätskor säkert och effektivt. Beroende av svårighetsgraden kan aspiration uppstå, alltså inträngande av flytande och/eller fasta ämnen i luftvägarna.
Sväljstörningar är vanliga vid nästan alla neurologiska sjukdomar. Förutom undernäring och uttorkning leder de till allvarliga komplikationer som t.ex. aspirationspneumoni, som är en av de vanligaste dödsorsakerna hos neurologiska patienter. Tidig hantering av dysfagi förbättrar inte bara patienternas livskvalitet avsevärt, utan minskar också dödligheten.4
Dysfagi hos trakeotomerade och ventilerade patienter.
Förutom neurologiska orsaker finns det andra som kan associeras med dysfagi. Till exempel kan anläggning av en trakeostomi med inneliggande trakealkanyl också främja dysfagi.
Om och i vilken utsträckning dysfagi uppstår efter en trakeotomi med en (blockerad) trakealkanyl beror i huvudsak av orsakerna som ledde till trakeotomin. Om trakealkanyl inte är avblockerad och försedd med en talventil i den terapeutiska miljön, kan dysfagi förvärras eller faktiskt utvecklas. Trakealkanylen bör därför avblockeras så tidigt som möjligt, alltid av en erfaren terapeut och efter samråd med den förskrivande läkaren.
Om trakealkanylen är blockerad kan patienterna inte hosta upp sekretet som tränger in genom struphuvudet in i luftstrupen och ansamlas ovanför kuffen. På lång sikt leder detta oundvikligen till en tillvänjning vid sekret i luftstrupen och därmed till en minskning av känseln. Vid fysiologisk sväljning dras struphuvudet upp och framåt, så att matstrupsingången öppnas för transport av mat mot magsäcken. Den blockerade kuffen på trakealkanlylen skapar en oönskad förankringsfunktion och begränsar därmed struphuvudets rörelseomfång under sväljning.
Trakealkanylhantering och talventilförsörjning
För att förbättra förmågan att svälja om det redan finns en befintlig sväljstörning (dysfagi) är det väsentligt att trakealkanylen avblockeras så tidigt som möjligt i logopedin och att andningen omdirigeras av en talventil via de övre luftvägarna. Det främjar inte bara känsel och uppfattning, utan ökar också sväljfrekvensen. Samtidigt möjliggörs även röstträning. Talet ger patienterna enormt mycket livskvalitet tillbaka.
Den här proceduren är viktig inte bara för neurologiska patienter utan generellt för patienter med kanyler, för att bibehålla känseln, för att i bästa fall kunna påbörja den orala dieten och för att eventuellt sikta på dekanylering. För diagnos och behandling av befintlig dysfagi är det avgörande att avblockera trakealkanylen så tidigt som möjligt och att använda en talventil för att åtminstone tillfälligt styra utandningen tillbaka genom de fysiologiska luftvägarna. Behandlande logopeder, men även vårdpersonal, bör alltid tänka på att vissa dysfagipatienter inte känner när de sätter i vrångstrupen. Därför utlöses ingen renande hosta som tar bort aspiratet från de nedre luftvägarna. Det kallas tyst aspiration och kan i vissa fall leda till aspirationspneumoni (lunginflammation).
Avblockering och tillhandahållande av talventilen förbättrar känseln och återställer även förutsättningarna för hostning, både reflexmässig och frivillig. Den skyddsmekanismen är viktig i samband med dysfagi, eftersom den kan användas till att antingen reflexmässigt korrigera negativa följder av nedsatt sväljförmåga (rester, penetrationer, aspiration) eller förbättra dem terapeutiskt med olika rengöringsmetoder.2
Våra talventiler
Källor:
1 Ledl, C., Frank, U., Dziewas, R., Arnold, B., Bähre, N., Betz, C. S., ... & Graf, S. (2024). Curriculum „Trachealkanülenmanagement in der Dysphagietherapie “. Der Nervenarzt, 1-11
2 Zylka-Menhorn, V., (28. März 2014), „Dysphagie. Wenn Schlucken eine Tortur ist“. Deutsches Ärzteblatt, Jg. 111, Heft 13
3 Prosiegel, M., & Weber, S. (2018). Dysphagie: Diagnostik und Therapie. Ein Wegweiser für kompetentes Handeln. Springer-Verlag.
4 Labeit, B., Muhle, P., Warnecke, T. et al. Dysphagiemanagement verbessert Lebensqualität und senkt Mortalität. InFo Neurologie 21, 36–47 (2019). doi.org/10.1007/s15005-019-0026-1